Nostalgi...

Idag letade jag fram min Genèveskole-ryggsäck för att leta efter material till min workshop, som jag ska ha nu på onsdag. Då har vi utvecklingskonferens för Lärarförbundets alla styrelser i Norrbotten och där fick jag möjlighet att hålla 2 workshops om min resa.

Där i ryggsäcken låg allt kvar; schema, guidebok, skrifter mm... Tom. passet låg kvar. Även en del svenska pengar jag gömt undan, som jag ju ej hade nån användning för där nere. Tyvärr ingen förmögenhet, men ändå! :-) Jag hittade också några små saker som jag köpt till barnen, men glömt ge till dem.

Jag får tillbaka känslan av att ha varit i en annan värld i tre veckor och sedan helt plötsligt kastas tillbaka in i vardagen. Återträff med familjen, avslut av läsårets jobb, 40-årsfest och midsommarfirande, samt källarrenovering. Allt inom ett par veckor. Inte konstigt att jag tom. glömt kvar grejer i ryggsäcken! :-)

Det ska bli roligt att blicka tillbaka och se i backspegeln. Vad var det jag gjorde där och vad har jag fått ut av det? Vad är det jag kan förmedla till Lärarförbundets styrelser? Jag kommer också berätta om detta på mina arbetsplatser i december. Dessutom återstår det att skriva en rapport till Lärarförbundet centralt, som ska sättas ut på hemsidan. Det kan vara bra för dem som nu söker till nästa års Genève-skola. Cirkeln är snart sluten.

Men jag fortsätter framåt, även om jag just nu blickar lite bakåt och ser efter vad det är jag har i ryggsäcken, egentligen? Samtidigt som jag ivrigt väntar på fredag då jag ska delta i en uppföljningskonferens för oss Genèveskole-deltagare i Köpenhamn. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla igen!

Från Genèveskolan till Tornedalen

Nu har jag varit hemma drygt en vecka, jag har landat fysiskt, men att landa mentalt efter den upplevelse jag varit med om tror jag tar längre tid.

Jag hann jobba en dag innan jag gick på sommarlov och när kollegor frågade om vad jag varit med om, så visste jag inte riktigt vart jag skulle börja... Att få uppleva trepartsförhandlingar på hög nivå, att få vara med om att en arbetstagarkandidat för första gången blir vald som ILO:s generaldirektör, att få lyssna och tala med så många intressanta personer som varit med om så mycket och kan så mycket, att få lyssna och tala på engelska, spanska och franska, att gå vilse i FN-huset, att få se nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i verkligheten, att få uppleva både Rolle, en liten by utanför Genève, alldeles idylliskt ställe vid Genève-sjön eller den pulserande staden Genève med alla människor som pratar alla olika språk och möta alla deras olika kulturer eller bara det att få lära känna 35 fackliga deltagare från hela Norden?

Ja, som synes, listan kan göras lång och att rangordna vad som var störst, viktigast och vilket som gjorde mest intryck på mig är inte helt lätt. Men det som just nu känns som störst, är hela upplevelsen i sig, allt jag fått vara med om, se, lära och delta på olika sätt.

Nu får vi se hur jag ska föra vidare allt detta. Jag kommer naturligtvis berätta om det jag upplevt för de som vill och orkar lyssna på mig och i Lärarförbundets regi kommer jag göra "reklam" för Genèveskolan. För en sak är iaf säker, jag kommer definitiv råda andra att göra det samma som jag, att söka sig till denna skola! För mig är resan från Tornedalen till Genèveskolan slut, men resan från Genèveskolan till Tornedalen har precis bara börjat.

Aung San Suu Kyi på besök på ILO

Idag har det varit ännu en stor dag i Världens, Europas, ILO:s, Genève-skolans och min historia. Idag skulle ILO få besök av Aung San Suu Kyi, som för första gången på 24 år skulle gästa Europa. Hon är en oppositionspolitiker från Burma som suttit i husarrest i 21 år pga sin politiska aktivitet, då hon arbetat hårt för att få till stånd demokratiska rättigheter i sitt hemland Burma. Hon fick Nobelpriset redan för 21 år sedan, men kunde inte hämta det då pga husarresten. Nu är hon på väg till Oslo, där hon på lördag äntligen kommer att kunna ta emot Nobelpriset.

Först skulle hon gästa Palais de nations och alla delegater där i den stora Assembly hall. Vi fick inte tillträde dit, men väl til en sal bredvid, för att få se henne i direktsändning på storbilds-TV. Bara för att kunna komma in till den salen, behövde vi en speciell inbjudan, nämligen denna:

Med spänd förväntan såg vi på TV hur delegater och personal på ILO irrade runt som vilsna höns, spänningen kändes verkligen på stämningen, innan det var dags för Aung San Suu Kyi att komma in i Assembly Hall i Palais de nations (FN) i Genève. Hon möttes av stående ovationer och värmande applåder. Hon höll ett tal som hon inledde med:

Jag står inte här som representant för arbetare eller arbetsgivare. Inte heller representerar jag regeringen - inte än i alla fall, ursäktade hon sig, och möttes med skratt och applåder.


Hon sa att det kändes som att komma tillbaka till sin familj, inte en familj av länder, utan en familj av vänner. Hon talade om sitt ansvar som politiker att jobba för mänskliga rättigheter för alla och betonade det viktiga att inge hopp för de unga, som ju är framtiden. När hon själv kallade sig överambitiös, kommenterade hon det med att, Det måste vi ju vara!


Efter detta var det dags att förflytta sig till en annan sal då hon skulle träffa arbetstagarna inklusive oss deltagare i Genève-skolan! :-)

Det kändes verkligen stort att få möta henne idag. Hon talade mycket om hur viktigt det är att få till stånd bra levnadsförhållande för alla och i tal som arbetstagarna höll till henne, jämfördes hon med Nelson Mandela. 


Aung San Suu Kyi har betytt mycket för demokratikampen i Burma samt i övriga världen och att hon tänker fortsätta med detta arbete är jag helt övertygad om!

Kvällspromenad i Rolle

För snart tre veckor sedan startade vår vistelse här i Rolle och nu är det bara två dagar kvar innan vi åker hem igen. Jag och min rumskompis Nura bestämde oss för att ta en liten kvällsrunda och förutom lite shopping, bl.a. en helt underbar té-butik, så hamnade vi till slut vid den enorma Genève-sjön.

 Alldeles vid vattnet ligger slottet, Château de Rolle, från 1200-talet.

Alperna är alltid närvarande på andra sidan sjön.

Rolle är en förtjusande liten ort med många färglada fönsterluckor...

och härliga gränder!

Rapport, redovisning, reflektioner

Det arbete som vi gjort i Genève-skolan ska resultera i en rapport/grupp. Dessutom ska vi redovisa våra arbeten inför alla kursdeltagare och inbjudna nordiska delegater.

Så idag har jag lyssnat på arbeten om bl.a. barnarbete, tvångsarbete, traficcing och ungdomsarbetslöshet i länder som Fidji, Guatemala, Tunisien, Spanien och England. Vilt skilda ämnen, vilt skilda länder, men med ett gemensamt. Att det måste upphöra/bli bättre och om man skapar arbeten med bra arbetsvillkor, så kommer man långt. Naturligtvis är ju förutsättningarna för detta väldigt olika och det finns exempel på både bra och dåliga arbeten för att åtgärda detta.

Det är just det som jag tycker har gett mest i Genève-skolan, att få följa hur det faktiskt är i helt olika delar av världen, vilka problem som finns, hur man jobbar med det både nationellt och internationellt. Hur länder ska kunna hjälpa varandra, att höja lägsta acceptabla nivån för t.ex. social trygghet. Vi har fått höra vad de fackliga arbetarna tycker om detta, samt arbetsgivarna och regeringarna, samt se hur de tillsammans (förhoppningsvis) kommer fram till en lösning.

Det är otroligt inspirerende att få träffa människor som arbetar för detta, ofta med risk för sitt liv och sin egen trygghet. Det ger en själv också perspektiv på ens egen tillvaro, vilket alltid är nyttigt.

Vistelsen är inte helt slut ännu, en stor dag kvar i morgon, då vi får träffa Aung San Suu Kuy, burmesisk politiker som fick sitta i husarrest i 15 år och har blivit en av världens mest kända politiska fångar.

Men det känns som om jag närmar mig slutet på en nästan 3 veckors vistelse här i Genève och Rolle. En helt otrolig resa, som jag tror kommer leva länge med mig och i mig. Alla dessa möten med människor, erfarenheter från olika länder, alla historier, platser, bilder, allt arbete, all väntan och förväntan.

Jag fick innan jag reste hit höra att detta är en upplevelse som förändrar en för resten av livet. Det lät ju ganska pretentiöst, tänkte jag tyst. Men jag måste verkligen hålla med om detta! Det är svårt att beskriva med ord det jag fått uppleva, fast jag har iaf försökt göra det här på min blogg. :-) Det är verkligen så stort och fantastiskt som jag hört att det skulle vara.

Nu gäller det bara att funderar på vad jag ska göra av allt det jag upplevt och fått lära mig. För jag tror att jag kommer att resa härifrån med frågor som: Men sen då? Vad händer nu? Vad kan jag göra nu? Men än så länge njuter jag av detta. I Rolle. I Genève-skolan. 2012.

Lärarförbundets arbete i Colombia

1,5% av medlemsavgiften till Lärarförbundet går till internationellt samarbete inom EI (Education International), där 394 medlemsorganisationer i 171 länder ingår. EI företräder därmed 30 miljoner lärare. EI: s arbetsområden är att bevaka och försvara mänskliga och fackliga rättigheter, att bevaka och påverka utbildningsområdet samt att medverka i och koordinera fackligt utvecklingssamarbete. 

När en lärares eller en lärarorganisations fackliga rättigheter kränks, får Lärarförbundet information via Education International (EI) i Bryssel eller Amnesty International. Då agerar Lärarförbundet så snabbt som möjligt genom att skicka protestbrev till den berörda regeringen eller genom ett stöduttalande till förmån för den drabbade fackliga organisationen eller individen.

I Colombia organiseras lärarna i FECODE (La Federación Colombiana de Educadores). FECODE grundades 1959 och har nu drygt 270 000 medlemmar, samt i ASPU (Asociacion sindicales de profesores universitarios), för lärare på universiteten.

FECODE är den fackliga organisation i hela Latinamerika som är mest utsatt för våld. 950 medlemmar blev dödade mellan januari 1986 och 2011. Förra året mördades 48 fackligt aktiva i Colombia, av dessa var 27 lärare. Colombia är ett av de länder i världen där kombinationen att ha läraryrket och dessutom vara fackligt aktiv är farligast. Hot, våld och mord tillhör vardagen för många lärare i Colombia. Trots detta är lärarna de som är mest fackligt organiserade i hela landet. Av de offentligt anställda lärarna är 90% fackligt anslutna.

Lärarna har en viktig central roll i samhället, och de arbetar i hela landet, även där det finns mest konflikter. Det är vanligt att lärare tvångsförflyttas, då de plötsligt hamnar mellan två beväpnade grupper och då får 24 timmar på sig att försvinna. Skolor används gärna som militärbaser av gerillan, som övernattningsställe för soldater eller som gömställe för droger för narkotikasmugglare. FECODE har bett ILO att sätta press på Colombia så att skolorna ska utlysas som fredszoner, så att de ej riskeras att bli platser för kriminella handlingar. Dessutom rekryteras barnen som soldater, 2010 uppskattade Human Rights Watch att det fanns ca 8000-11 000 barnsoldater i Colombia.

Förutom att engagera sig i den pedagogiska och kulturella utvecklingen, så är lärarna dessutom ledare i sina byar. De ställer krav på staten och blir av den orsaken en del i den långvariga konflikten mellan regeringen och gerillan i Colombia. Lärarna kämpar för demokrati, solidaritet, rättvisa och bättre villkor, men också för rent vatten, mat och elektricitet, säger Rafael Cuello Ramirez, förste vice ordförande i FECODE i en intervju med Lärarförbundet.

Han berättar också att  Lärarförbundet har möjliggjort den fackliga utbildningen vi har. Det är väldigt viktigt för oss med den här solidariteten länder emellan. Lärarförbundets utvecklingssamarbete är både framgångsrikt och världsberömt, i alla fall bland lärarfacken. Lärarförbundet samarbetar med FECODE sedan 1980-talet. Just nu består samarbetet av att i den ordinarie fackliga utbildningen integrera genusperspektiv och jämställdhetsfrågor. Detta är speciellt viktigt då lärarna har en så stark position i samhällena och blir då viktiga nyckelpersoner i den förändringsprocess som just nu pågår i Colombia, på väg mot ökad jämställdhet. 


Källa: www.lararforbundet.se

Att vara facklig i Colombia

Att vara facklig och dessutom lärare i Colombia kan vara förenad med stor risk för eget liv. Mellan 1984 och 2011 har 2800 fackligt aktiva i Colombia dött. Om man ökar siffran till 3000 innefattar det också de som försvunnit, kidnappats eller torterats. Lärarna tillhör en av grupperna som som drabbas hårdast av denna grymma sanning. Under min tid här i Genève och på ILO har jag fått lyssna på olika möjliga förklaringar till detta. Hur man nu kan förklara att nästan 3000 människor dött på knappt 30 år? Bara frågan är ju absurd, men man måste ju försöka hitta orsaker till detta, för att också försöka hitta lösningar och naturligtvis också straffa de skyldiga och få slut på det hela. ILO har sedan 2007 ett kontor i Colombia, där ett av syftena är skydda rätten till liv för de fackligt aktiva.

Många fackliga i Colombia är också politiskt aktiva och kan då tillhöra flera organisationer och/eller grupper. Orsaken att de dödas behöver ej vara att de just är fackliga, utan kan likväl vara att de är politiskt aktiva. Det gör ju inte saken bättre på något sätt, men väcker en hel del tankar och försvårar problematiken.

Varför tillhör då lärarna den gruppen som är bland de mest drabbade? Lärarna är en källa till stark ledarskap, är mycket aktiva och får saker att ändras, berättar en colombianska som jobbar på ILO. En lärare som kommer från en by, kan vara den som också vet bäst vad som händer i olika grupperingar och därför ansluts de ofta som informationskällor.

I 95% av dödsfallen straffas aldrig förövarna och i bara 22% av de registrerade morden finns det en utpekad gärningsman, enligt en FN-rapport.  I samma rapport anges paramilitära grupper vara ansvariga för 15% av morden, gerillan för 5% och statens agenter för 1,7%. Under senare åren har antal mord minskat men hoten har ökat. Förra året dödades 29 i Colombia och hittills i år har 7 dödats. En facklig representant sa till oss: Vi blir aldrig nöjda förrän den siffran är 0.

Tänk vilken uppgift facken i Colombia har och hur mycket de sätter på spel! Trots att bara 3,5% är anslutna till facket, fick vi höra att de tyckte facket är på uppgång, de känner sig starka och blomstrande. Jag beundrar dessa människor för att de trots allt kan vara optimistiska och positiva.

När jag får höra alla dessa personliga historier och erfarenheter, kan jag inte låta bli att tänka på hur bra jag egentligen har det hemma. Hur bra vi har det i Sverige. Samtidigt gäller det att inte glömma bort att det finns de som har det så här svårt. Att det finns länder där en facklig tillhörighet innebär fara för ens eget liv. Det är viktigt att sprida detta, att belysa och informera. Att sätta press på regeringar, arbetsgivare och alla parter för att försöka få slut på denna oerhört tragiska situation.

Att en svensk representant för Svenskt Näringsliv nu beklagar de strandade förhandlingarna i ILO, se http://arbetet.se/2012/06/11/sn-beklagar-blockering-i-ilo/  hjälper inte speciellt mycket. Nu tas inte t.ex. just dessa dödsfall upp i applikationskommittén.

Att vara facklig ska vara en självklar rättighet och inte ett risktagande. Vi i facket måste vara solidariska, sätta press på de ansvariga och göra allt vi kan för att tillsammans skapa en positiv utveckling i dessa länder och inte nöja oss förrän dödssiffran är 0. Inte tidigare.

Läs gärna denna internationella rapport: http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/002D25F2?OpenDocument&menuid=00326A1C