Nostalgi...

Idag letade jag fram min Genèveskole-ryggsäck för att leta efter material till min workshop, som jag ska ha nu på onsdag. Då har vi utvecklingskonferens för Lärarförbundets alla styrelser i Norrbotten och där fick jag möjlighet att hålla 2 workshops om min resa.

Där i ryggsäcken låg allt kvar; schema, guidebok, skrifter mm... Tom. passet låg kvar. Även en del svenska pengar jag gömt undan, som jag ju ej hade nån användning för där nere. Tyvärr ingen förmögenhet, men ändå! :-) Jag hittade också några små saker som jag köpt till barnen, men glömt ge till dem.

Jag får tillbaka känslan av att ha varit i en annan värld i tre veckor och sedan helt plötsligt kastas tillbaka in i vardagen. Återträff med familjen, avslut av läsårets jobb, 40-årsfest och midsommarfirande, samt källarrenovering. Allt inom ett par veckor. Inte konstigt att jag tom. glömt kvar grejer i ryggsäcken! :-)

Det ska bli roligt att blicka tillbaka och se i backspegeln. Vad var det jag gjorde där och vad har jag fått ut av det? Vad är det jag kan förmedla till Lärarförbundets styrelser? Jag kommer också berätta om detta på mina arbetsplatser i december. Dessutom återstår det att skriva en rapport till Lärarförbundet centralt, som ska sättas ut på hemsidan. Det kan vara bra för dem som nu söker till nästa års Genève-skola. Cirkeln är snart sluten.

Men jag fortsätter framåt, även om jag just nu blickar lite bakåt och ser efter vad det är jag har i ryggsäcken, egentligen? Samtidigt som jag ivrigt väntar på fredag då jag ska delta i en uppföljningskonferens för oss Genèveskole-deltagare i Köpenhamn. Jag ser verkligen fram emot att träffa alla igen!

Från Genèveskolan till Tornedalen

Nu har jag varit hemma drygt en vecka, jag har landat fysiskt, men att landa mentalt efter den upplevelse jag varit med om tror jag tar längre tid.

Jag hann jobba en dag innan jag gick på sommarlov och när kollegor frågade om vad jag varit med om, så visste jag inte riktigt vart jag skulle börja... Att få uppleva trepartsförhandlingar på hög nivå, att få vara med om att en arbetstagarkandidat för första gången blir vald som ILO:s generaldirektör, att få lyssna och tala med så många intressanta personer som varit med om så mycket och kan så mycket, att få lyssna och tala på engelska, spanska och franska, att gå vilse i FN-huset, att få se nobelpristagaren Aung San Suu Kyi i verkligheten, att få uppleva både Rolle, en liten by utanför Genève, alldeles idylliskt ställe vid Genève-sjön eller den pulserande staden Genève med alla människor som pratar alla olika språk och möta alla deras olika kulturer eller bara det att få lära känna 35 fackliga deltagare från hela Norden?

Ja, som synes, listan kan göras lång och att rangordna vad som var störst, viktigast och vilket som gjorde mest intryck på mig är inte helt lätt. Men det som just nu känns som störst, är hela upplevelsen i sig, allt jag fått vara med om, se, lära och delta på olika sätt.

Nu får vi se hur jag ska föra vidare allt detta. Jag kommer naturligtvis berätta om det jag upplevt för de som vill och orkar lyssna på mig och i Lärarförbundets regi kommer jag göra "reklam" för Genèveskolan. För en sak är iaf säker, jag kommer definitiv råda andra att göra det samma som jag, att söka sig till denna skola! För mig är resan från Tornedalen till Genèveskolan slut, men resan från Genèveskolan till Tornedalen har precis bara börjat.

Aung San Suu Kyi på besök på ILO

Idag har det varit ännu en stor dag i Världens, Europas, ILO:s, Genève-skolans och min historia. Idag skulle ILO få besök av Aung San Suu Kyi, som för första gången på 24 år skulle gästa Europa. Hon är en oppositionspolitiker från Burma som suttit i husarrest i 21 år pga sin politiska aktivitet, då hon arbetat hårt för att få till stånd demokratiska rättigheter i sitt hemland Burma. Hon fick Nobelpriset redan för 21 år sedan, men kunde inte hämta det då pga husarresten. Nu är hon på väg till Oslo, där hon på lördag äntligen kommer att kunna ta emot Nobelpriset.

Först skulle hon gästa Palais de nations och alla delegater där i den stora Assembly hall. Vi fick inte tillträde dit, men väl til en sal bredvid, för att få se henne i direktsändning på storbilds-TV. Bara för att kunna komma in till den salen, behövde vi en speciell inbjudan, nämligen denna:

Med spänd förväntan såg vi på TV hur delegater och personal på ILO irrade runt som vilsna höns, spänningen kändes verkligen på stämningen, innan det var dags för Aung San Suu Kyi att komma in i Assembly Hall i Palais de nations (FN) i Genève. Hon möttes av stående ovationer och värmande applåder. Hon höll ett tal som hon inledde med:

Jag står inte här som representant för arbetare eller arbetsgivare. Inte heller representerar jag regeringen - inte än i alla fall, ursäktade hon sig, och möttes med skratt och applåder.


Hon sa att det kändes som att komma tillbaka till sin familj, inte en familj av länder, utan en familj av vänner. Hon talade om sitt ansvar som politiker att jobba för mänskliga rättigheter för alla och betonade det viktiga att inge hopp för de unga, som ju är framtiden. När hon själv kallade sig överambitiös, kommenterade hon det med att, Det måste vi ju vara!


Efter detta var det dags att förflytta sig till en annan sal då hon skulle träffa arbetstagarna inklusive oss deltagare i Genève-skolan! :-)

Det kändes verkligen stort att få möta henne idag. Hon talade mycket om hur viktigt det är att få till stånd bra levnadsförhållande för alla och i tal som arbetstagarna höll till henne, jämfördes hon med Nelson Mandela. 


Aung San Suu Kyi har betytt mycket för demokratikampen i Burma samt i övriga världen och att hon tänker fortsätta med detta arbete är jag helt övertygad om!

Kvällspromenad i Rolle

För snart tre veckor sedan startade vår vistelse här i Rolle och nu är det bara två dagar kvar innan vi åker hem igen. Jag och min rumskompis Nura bestämde oss för att ta en liten kvällsrunda och förutom lite shopping, bl.a. en helt underbar té-butik, så hamnade vi till slut vid den enorma Genève-sjön.

 Alldeles vid vattnet ligger slottet, Château de Rolle, från 1200-talet.

Alperna är alltid närvarande på andra sidan sjön.

Rolle är en förtjusande liten ort med många färglada fönsterluckor...

och härliga gränder!

Rapport, redovisning, reflektioner

Det arbete som vi gjort i Genève-skolan ska resultera i en rapport/grupp. Dessutom ska vi redovisa våra arbeten inför alla kursdeltagare och inbjudna nordiska delegater.

Så idag har jag lyssnat på arbeten om bl.a. barnarbete, tvångsarbete, traficcing och ungdomsarbetslöshet i länder som Fidji, Guatemala, Tunisien, Spanien och England. Vilt skilda ämnen, vilt skilda länder, men med ett gemensamt. Att det måste upphöra/bli bättre och om man skapar arbeten med bra arbetsvillkor, så kommer man långt. Naturligtvis är ju förutsättningarna för detta väldigt olika och det finns exempel på både bra och dåliga arbeten för att åtgärda detta.

Det är just det som jag tycker har gett mest i Genève-skolan, att få följa hur det faktiskt är i helt olika delar av världen, vilka problem som finns, hur man jobbar med det både nationellt och internationellt. Hur länder ska kunna hjälpa varandra, att höja lägsta acceptabla nivån för t.ex. social trygghet. Vi har fått höra vad de fackliga arbetarna tycker om detta, samt arbetsgivarna och regeringarna, samt se hur de tillsammans (förhoppningsvis) kommer fram till en lösning.

Det är otroligt inspirerende att få träffa människor som arbetar för detta, ofta med risk för sitt liv och sin egen trygghet. Det ger en själv också perspektiv på ens egen tillvaro, vilket alltid är nyttigt.

Vistelsen är inte helt slut ännu, en stor dag kvar i morgon, då vi får träffa Aung San Suu Kuy, burmesisk politiker som fick sitta i husarrest i 15 år och har blivit en av världens mest kända politiska fångar.

Men det känns som om jag närmar mig slutet på en nästan 3 veckors vistelse här i Genève och Rolle. En helt otrolig resa, som jag tror kommer leva länge med mig och i mig. Alla dessa möten med människor, erfarenheter från olika länder, alla historier, platser, bilder, allt arbete, all väntan och förväntan.

Jag fick innan jag reste hit höra att detta är en upplevelse som förändrar en för resten av livet. Det lät ju ganska pretentiöst, tänkte jag tyst. Men jag måste verkligen hålla med om detta! Det är svårt att beskriva med ord det jag fått uppleva, fast jag har iaf försökt göra det här på min blogg. :-) Det är verkligen så stort och fantastiskt som jag hört att det skulle vara.

Nu gäller det bara att funderar på vad jag ska göra av allt det jag upplevt och fått lära mig. För jag tror att jag kommer att resa härifrån med frågor som: Men sen då? Vad händer nu? Vad kan jag göra nu? Men än så länge njuter jag av detta. I Rolle. I Genève-skolan. 2012.

Lärarförbundets arbete i Colombia

1,5% av medlemsavgiften till Lärarförbundet går till internationellt samarbete inom EI (Education International), där 394 medlemsorganisationer i 171 länder ingår. EI företräder därmed 30 miljoner lärare. EI: s arbetsområden är att bevaka och försvara mänskliga och fackliga rättigheter, att bevaka och påverka utbildningsområdet samt att medverka i och koordinera fackligt utvecklingssamarbete. 

När en lärares eller en lärarorganisations fackliga rättigheter kränks, får Lärarförbundet information via Education International (EI) i Bryssel eller Amnesty International. Då agerar Lärarförbundet så snabbt som möjligt genom att skicka protestbrev till den berörda regeringen eller genom ett stöduttalande till förmån för den drabbade fackliga organisationen eller individen.

I Colombia organiseras lärarna i FECODE (La Federación Colombiana de Educadores). FECODE grundades 1959 och har nu drygt 270 000 medlemmar, samt i ASPU (Asociacion sindicales de profesores universitarios), för lärare på universiteten.

FECODE är den fackliga organisation i hela Latinamerika som är mest utsatt för våld. 950 medlemmar blev dödade mellan januari 1986 och 2011. Förra året mördades 48 fackligt aktiva i Colombia, av dessa var 27 lärare. Colombia är ett av de länder i världen där kombinationen att ha läraryrket och dessutom vara fackligt aktiv är farligast. Hot, våld och mord tillhör vardagen för många lärare i Colombia. Trots detta är lärarna de som är mest fackligt organiserade i hela landet. Av de offentligt anställda lärarna är 90% fackligt anslutna.

Lärarna har en viktig central roll i samhället, och de arbetar i hela landet, även där det finns mest konflikter. Det är vanligt att lärare tvångsförflyttas, då de plötsligt hamnar mellan två beväpnade grupper och då får 24 timmar på sig att försvinna. Skolor används gärna som militärbaser av gerillan, som övernattningsställe för soldater eller som gömställe för droger för narkotikasmugglare. FECODE har bett ILO att sätta press på Colombia så att skolorna ska utlysas som fredszoner, så att de ej riskeras att bli platser för kriminella handlingar. Dessutom rekryteras barnen som soldater, 2010 uppskattade Human Rights Watch att det fanns ca 8000-11 000 barnsoldater i Colombia.

Förutom att engagera sig i den pedagogiska och kulturella utvecklingen, så är lärarna dessutom ledare i sina byar. De ställer krav på staten och blir av den orsaken en del i den långvariga konflikten mellan regeringen och gerillan i Colombia. Lärarna kämpar för demokrati, solidaritet, rättvisa och bättre villkor, men också för rent vatten, mat och elektricitet, säger Rafael Cuello Ramirez, förste vice ordförande i FECODE i en intervju med Lärarförbundet.

Han berättar också att  Lärarförbundet har möjliggjort den fackliga utbildningen vi har. Det är väldigt viktigt för oss med den här solidariteten länder emellan. Lärarförbundets utvecklingssamarbete är både framgångsrikt och världsberömt, i alla fall bland lärarfacken. Lärarförbundet samarbetar med FECODE sedan 1980-talet. Just nu består samarbetet av att i den ordinarie fackliga utbildningen integrera genusperspektiv och jämställdhetsfrågor. Detta är speciellt viktigt då lärarna har en så stark position i samhällena och blir då viktiga nyckelpersoner i den förändringsprocess som just nu pågår i Colombia, på väg mot ökad jämställdhet. 


Källa: www.lararforbundet.se

Att vara facklig i Colombia

Att vara facklig och dessutom lärare i Colombia kan vara förenad med stor risk för eget liv. Mellan 1984 och 2011 har 2800 fackligt aktiva i Colombia dött. Om man ökar siffran till 3000 innefattar det också de som försvunnit, kidnappats eller torterats. Lärarna tillhör en av grupperna som som drabbas hårdast av denna grymma sanning. Under min tid här i Genève och på ILO har jag fått lyssna på olika möjliga förklaringar till detta. Hur man nu kan förklara att nästan 3000 människor dött på knappt 30 år? Bara frågan är ju absurd, men man måste ju försöka hitta orsaker till detta, för att också försöka hitta lösningar och naturligtvis också straffa de skyldiga och få slut på det hela. ILO har sedan 2007 ett kontor i Colombia, där ett av syftena är skydda rätten till liv för de fackligt aktiva.

Många fackliga i Colombia är också politiskt aktiva och kan då tillhöra flera organisationer och/eller grupper. Orsaken att de dödas behöver ej vara att de just är fackliga, utan kan likväl vara att de är politiskt aktiva. Det gör ju inte saken bättre på något sätt, men väcker en hel del tankar och försvårar problematiken.

Varför tillhör då lärarna den gruppen som är bland de mest drabbade? Lärarna är en källa till stark ledarskap, är mycket aktiva och får saker att ändras, berättar en colombianska som jobbar på ILO. En lärare som kommer från en by, kan vara den som också vet bäst vad som händer i olika grupperingar och därför ansluts de ofta som informationskällor.

I 95% av dödsfallen straffas aldrig förövarna och i bara 22% av de registrerade morden finns det en utpekad gärningsman, enligt en FN-rapport.  I samma rapport anges paramilitära grupper vara ansvariga för 15% av morden, gerillan för 5% och statens agenter för 1,7%. Under senare åren har antal mord minskat men hoten har ökat. Förra året dödades 29 i Colombia och hittills i år har 7 dödats. En facklig representant sa till oss: Vi blir aldrig nöjda förrän den siffran är 0.

Tänk vilken uppgift facken i Colombia har och hur mycket de sätter på spel! Trots att bara 3,5% är anslutna till facket, fick vi höra att de tyckte facket är på uppgång, de känner sig starka och blomstrande. Jag beundrar dessa människor för att de trots allt kan vara optimistiska och positiva.

När jag får höra alla dessa personliga historier och erfarenheter, kan jag inte låta bli att tänka på hur bra jag egentligen har det hemma. Hur bra vi har det i Sverige. Samtidigt gäller det att inte glömma bort att det finns de som har det så här svårt. Att det finns länder där en facklig tillhörighet innebär fara för ens eget liv. Det är viktigt att sprida detta, att belysa och informera. Att sätta press på regeringar, arbetsgivare och alla parter för att försöka få slut på denna oerhört tragiska situation.

Att en svensk representant för Svenskt Näringsliv nu beklagar de strandade förhandlingarna i ILO, se http://arbetet.se/2012/06/11/sn-beklagar-blockering-i-ilo/  hjälper inte speciellt mycket. Nu tas inte t.ex. just dessa dödsfall upp i applikationskommittén.

Att vara facklig ska vara en självklar rättighet och inte ett risktagande. Vi i facket måste vara solidariska, sätta press på de ansvariga och göra allt vi kan för att tillsammans skapa en positiv utveckling i dessa länder och inte nöja oss förrän dödssiffran är 0. Inte tidigare.

Läs gärna denna internationella rapport: http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/002D25F2?OpenDocument&menuid=00326A1C

En söndag i Genève

Det var söndag igår och vad hittar man på då? Går till kyrkan så klart! Jag har alltid haft en förkärlek till kyrkor, inte så mycket av direkt religiösa orsaker, utan mer av att jag tycker kyrkor ofta förmedlar ett lugn, en atmosfär som är svår att beskriva. Speciellt äldre kyrkor som har en historia. Sen tycker jag att kyrkor är vackra, alla kyrkor har sin charm oavsett om det är träkyrkor eller stenkyrkor, gamla eller nya.

När vi förra lördagen var på stadsvandringen var vi utanför en katedral, men aldrig inne i den och redan då tänkte jag att jag gärna skulle vilja besöka den, så sagt och gjort. Igår gjorde jag och min rumskompis slag av saken. Sen att vi på vägen dit "råkade" gå förbi en marknad och vi råkade hitta en del att shoppa gjorde ju inte saken sämre. :-)

Dessutom sprang vi först på Museet för konst och historia, där bara byggnaden i sig var imponerande, liksom konsten och de historiska föremålen som fanns där inne.

Musée d'art et d'histoire i Genève, som byggdes i början av 1900-talet.

Säga vad man tycker om Picasso, men visst är det ganska speciellt, ändå?

Fast själv föredrar jag tavlor som denna!

De 7000 kvadratmetrarna är fyllda av allehanda ting. Jag fotade mycket då jag har en 11-årig son som är mycket intresserad av historia och då speciellt egyptisk sådan.

Jag är väldigt svag för fönstermålningar, vilket ni snart får erfara ännu mer!

Efter muséebesöket och en glassbar, kom vi äntligen fram till katedralen Saint Pierre, där delar av byggnaden kommer från 1200-talet.

Lilla jag framför den enorma katedralen.

Jag rekommenderar verkligen ett besök i denna katedral!

Utsikt från tornet med många trappsteg upp och 

sista biten var det bara enkelriktad trafik med tillhörande trafikljus!

Dagen avslutades i regn, men vi passerade en vacker fontän som det finns gott om i denna stad.

Mediernas makt och allas ansvar

Förgäves har jag i dagar nu letat efter nyheter i svensk media om det som hänt här på ILO. Jag har tom. tänkt att kanske är det bara JAG som tycker att det är stora nyheter, bara för att jag är mitt i händelsernas centrum. Men jag har ändå inte kunnat låta bli att fundera på om det inte vore på tiden att även Sveriges medier uppmärksammat detta. Att pga arbetsgivarnas vägran att överhuvudtaget diskutera den listan som man i trepartsdialoger mellan arbetstagare, arbetsgivare och regeringsrepresentanter, brukar komma fram till, kommer man i år inte kunna  diskutera de värsta fallen av barnarbete, förföljelse av fackliga representanter mm. och därmed inte heller försöka göra något tillsammans åt saken.

Nu till min glädje såg jag att Tidningen Arbetet http://arbetet.se/2012/06/08/facket-arbetsgivarna-blockerar-kampen-for-arbetares-rattigheter/ skrivit en artikel om detta idag, men det finns mer att berätta och jag hoppas fler medier tar tag i det arbetet. För det är också mediernas ansvar att sprida viktiga nyheter och berätta vad som hänt och vad de svenska arbetsgivarna gjort eller inte gjort här på ILO-konferensen. Det som händer är ju inte en isolerad händelse, utan kommer ju få konsekvenser världen över och måste ju lösas på något sätt. Och framför allt BELYSAS, så att alla får reda på vad som händer mellan ILO:s väggar och på FN.

Jag är här för att lära mig hur trepartssamarbete går till på högsta nivån; hur fack, regeringar och arbetsgivare kan komma överens om svåra och smärtsamma, men ack så viktigas saker. Men i stället har jag fått reda hur de ej lyckas med det alltid, och det är ju också en lärdom. Det smärtsamma är dock att det finns människor som med stor sannolikhet hade kunnat fått bättre livs- och arbetsvillkor och framförallt hade man kunnat upplysa om de svåra situationer som är verklighet i många länder världen över, om man bara hade kunnat tagit fram en lista tillsammans. Men nu har man i stället hamnat i en diskussion om hur ILO:s arbete ska fortsätta. Det behöver man säkert också diskutera, men jag hade hoppats på ett annat och mer konstruktivt sätt att komma fram till den slutsatsen.

Jag förväntar mig fler inlägg i de svenska medierna och gör mitt bästa för att sprida det jag får erfara här under min vistelse på Genèveskolan. Att först få vara med glädjen att för första gången i ILO:s historia, få en Generaldirektör från arbetarnas sida, till att under själva konferensen få uppleva att arbetsgivarna tågar ut från applikationskommitténs möte, ger en dålig eftersmak av det hela.

Att se möjligheter!

Denna vecka är sista veckan i Genève, och i morgon är sista arbetsdagen här. I helgen har vi vår enda helt lediga helg här och på måndag ska vi åka tillbaka till Rolle, där allt började. Där ska vi slutföra våra grupparbeten och skriva rapport måndag-tisdag. På onsdag-torsdag ska vi redovisa och lyssna på varandras redovisningar, då också de nordiska delegaterna är ditbjudna. Nästa fredag är det sedan hemfärd.

Idag var det dags för den obligatoriska fotografering som tydligen skett på samma ställe ända sedan Genèveskolan startade 1931.

Idag har jag träffat representanter från EI, Education International http://www.ei-ie.org/,  som berättade en del om sitt arbete, om länder som Georgia, Guatemala och Colombia. Man inser mer och mer hur bra man egentligen har det hemma... Mer om detta senare.

Avslutningsvis tänkte jag citera Kari Tapiola, som vi återigen fick äran till att lyssna på idag. Han sammanfattade hur ILO-konferensen gått hittills och kommenterade detta med att arbetsgivarna helt lämnat applikationskommitéen och det viktiga arbetet med att behandla de olika "fallen" genom att konstatera: 

Låt oss se framåt!

Och det är väl där nånstans man måste börja sitt arbete, vad det än gäller. Hur hopplöst det än verkar, dra lärdom av det upplevda och fortsätta med blicken framåt hela tiden.

Ingenting är omöjligt!

Strejkrätten orsakade historiskt beslut i Genève

Igår fattades ett beslut på ILO-konferensen, som aldrig tidigare tagits, att ej lämna in någon lista på 25 länder/fall som hamnar på en sk. Name &shame- lista på fall där man bryter mot arbetstagarnas rättigheter.

Problemen har börjat i ett uttalande som expertkommittén med 20 advokater och jurister, som är just experter på arbetsrätten, gjort i februari och handlar en en av de 8 kärnkonventionerna, nämligen nr 87: Föreningsfrihet och organisationsrättt. Uttalandet lyder så här: strikes are essential means available to workers and their organization to protect their interest". Den här meningen protesterar arbetsgivarna högljutt emot, enligt de ska inte experterna uttala sig om detta, de ska inte säga sin mening om saken. Jag undrar, vad ska de säga om inte uttala sig om detta, med den kunskap de har om det? Vilket så klart arbetstagarna tyckte och dessutom var de väldigt förvånade över att inte ha hört ett ljud, inte den minsta protest mot detta uttalande, förrän denna konferens började. Det har ju ändå gått några månader från expertuttalandet fram till nu. Enligt arbetsgivarna har strejkrätten inget med denna konvention att göra och ville inte ta upp några fall som hade med strejkrätten att göra. 


Är det den svåra ekonomiska situationen i världen som bakbundit arbetsgivarna att handla i frågan, att i stället sätta sig emot en av de grundläggande rättigheterna vi som arbetstagare har? Jag låter frågan vara obesvarad, men det ligger säkert någon sanning i det. 


Jag hade med spänning sätt fram emot att följa denna applikationskommmittée där de 25 värsta fallen skulle gås igenom, på det sätt som är utmärkande för ILO, i trepartsarbete, där arbetstagare, arbetsgivare och regeringar är närvarande. Men nu blir det alltså inte så. För första gången i ILO:s historia blir det ingen sån lista. I stället kommer arbetstagarna att diskutera de fall de tyckte skulle komma med på listan. Bl.a kommer det handla om Colombia, där det förra året dödades 29 fackliga representanter, just pga att det var fackliga...


Colombia är för övrigt ett av de länder vi tänkte skriva om  vårt grupparbete, så det kommer ändå att bli intressant att följa med applikationskommitténs arbete, men inte utan en nagg i hjärtat. Tänk att även de svenska arbetsgivarna lämnade förhandlingarna, representanter för Svenska Näringslivet. Nog för att jag vet att vi har det bra i Sverige jämfört med andra länder, men här gäller det ju att vara solidarisk, att samarbeta, att tillsammans få fler länder att följa dessa 8 kärnkonventioner som alla 185 ILO:s medlemländer är bundna att följa oavsett om de ratificierat dem eller inte.  


Men en dag som denna skäms jag faktiskt över att komma från Sverige, Sverige som med "Den svenska modellen" används som exempelmall för länder där de fackliga organisationerna ska byggas upp från grunden.  


Men skam den som ger sig. Vi måste kämpa vidare och kan inte acceptera att fackliga värden över får lida och tom. dö pga sitt engagemang. En ung konferensdeltagare från Guatemala har under denna ILO-konferens tid hittills fått reda på att två av hennes fackliga kamrater har blivit dödade och en har blivit utsatt för kidnappningsförsök och själv vet hon inte om hon vågar åka tillbaka till sitt hemland! Sånt kan vi bara inte acceptera! Fortsättning följer...

I rosornas tecken...

Idag har vi varit helt lediga från något program och jag och två till bestämde oss för att ta båten över till andra sidan Genève-sjön. Efter båtresan gick vi en bit efter strandpromenaden som är väldigt vacker med alla träd och blommor.

Rosenträdgården heter Parc de la Grange och där finns det ca 200 olika rossorter. 

Jag önskar ni kunde känna doften av alla rosor!

Efter denna vilodag känner jag mig redo igen för en femdagars arbetsvecka i arbetets tecken med många möten och föreläsningar som vi ska på, förutom att genomföra intervjuer och skriva på rapporten.

Strejkrätten - en tvistefråga

Idag har diskussionerna blivit intensiva på ILO då arbetsgivarna ej  vill diskutera fall som rör strejkrättsfrågor. Det skrämmande är ju att detta gäller även de svenska arbetsgivarna som lämnade förhandlingen. Vi får se hur det fortsätter sen på måndag, då alla ska mötas igen. Arbetstagarna diskuterar nu själva eventuella åtgärder.

Typiskt att detta skulle hända idag, när jag inte är på plats där, men jag får ju inside-info från duktiga kursdeltagare, som sitter inne i ILO-byggnaden, i stället för att njuta av sol, bad och glass. Tack för det! :-)

http://www.nfs.net/2012/06/01/strejkrätten-tvistefråga-i-ilo-9871383?1379669367

Viktigt och oviktigt vetande om Genève

  Inför dagens 3-timmars guidning i Genève, tänkte jag bli lite klokare och läsa på lite om Genève och hittade bl.a. detta:

Om Genève:

- Genève är den andra största staden i Schweiz, efter Zurich.
- Det bor drygt 190 000 invånare i staden Genève, varav ca 54% är schweizare och resten utlänningar.
- 3/4 av invånarna bor i utkanterna av Genève, alltså ej i centrum.
- Genève är väldigt litet till ytan, bara 282 km2 och 85% av ytan gränsar till Frankrike, från flera håll.
- Lac Léman (Genève-sjön) är en av Europas största sjöar och har en längd av drygt 70 km.
- Schweiz har fyra officiella språk: tyska (som talas av 64%), franska 19 (%), italienska (8%) och rätoromanska (1%) men i Genève är franskan mest gångbar.

Genève-sjön, sett från andra sidan, med stadskärnan 

 och längst bort Jura-bergen på fransk mark.

Om Genève-borna:
- De kommer alltid i tid och vill ej vänta på någon till ett möte. Hmmm... har ej märkt av detta, men kan ju bero på att vi i princip bara möter utlänningar på våra möten och inte ett enda möte har börjat i tid ännu. Inte ens när Costa Ricas president skulle komma och det stod tydliga instruktioner med fet stil: att alla ska sitta ner kl då och då, fungerade det...

- De är diskreta och skulle aldrig fråga någon efter en autograf. Det är därför det bor så många kändisar här. Jag trodde det berodde på skatterna...

Stadsguidningen var mycket intressant, vi fick både åka till andra sidan sjön, till Cologny, med hänförande utiskt och gå runt i gamla stan och höra mycket intressant om allifrån Genèves historia till guidens åsikter om ett och annat. 

Gamla stan i Genève.

Styrkekrävande, språkrikt och storslaget!

Idag har vi lyssnat på några olika kommittéer och testat att sitta i en "glasbur", eller inte riktigt, men ett inglasat rum iaf. Det som var fördelen var att det var mycket svalt, verkligen skönt! Men man hamnar lite längre bort från det som händer, men det är en erfarenhet det också. På bilden ser man hur de som har möte sitter där nere och tolkarna sitter uppe i ännu mindre glasburar...

Vi har idag åter igen fått höra vad delegaterna ska tänka på när de pratar, just med tanke på tolkarnas arbete. Jag beundrar verkligen de som klarar av att vara EU-tolkar. En gång kollade jag själv upp vad som krävdes, då tolk var mitt drömjobb, men kravet var då att man ska klara av att tolka mellan fyra språk, varav man skulle kunna prata två flytande. Men jag tycker det känns inspirerande att sitta hela dagarna och lyssna på framför allt engelska, franska och spanska och förstå det mesta. Men när de blir riktigt upprörda eller engagerande, så pratar de väldigt fort och då kan det vara svårt att hänga med.

Att arbeta i FN eller ILO är på många sätt ett krävande jobb. Förutom det hårda intellektuella arbetet är det också fysiskt krävande. För en som är ovan  som jag, blir det styrketräning på flera sätt. Skrifterna som diskuteras är många och ofta tjocka och därmed tunga att bära på. Att gå i högklackade skor hela dagarna, tränar vaderna, eller iaf känns det där och många skoskavsplåster har det redan gått åt...

Mina nya vänner har iaf förstått att jag ej hittar så bra. Efter att igen ha besökt bokhandeln, dit jag först kom av misstag, skulle egentligen på toa, så bad jag Ann-Marie, läraren att visa hur man skulle gå ut dit där vi skulle träffas för guidningen. Det var ju bara att gå ut genom första bästa dörr, sa hon... Jag som trodde jag var i en annan byggnad. Men jag skyller på att de flesta mötesrum är fönsterfria (syftet är att man inte ska bli distraherad av annat) så det är inte så lätt att hålla reda på var man är! :-)

Vi var på en guidad tur och det var många barn som också var det. Det är säkert ett populärt studiebesöksmål för skolorna. Tänk att de kan besöka FN, men hemma i Övertorneå kan vi ju besöka SLP - Svenska lastbildspåbyggnader, det ni! :-)

Vi fick också höra att staterna skänkt många saker till Palais de Nations; konstverk, statyer, golvmaterrial och träpaneler för att nämna några.

Palais de Nations består av flera byggnader, både äldre och nyare och proportionerna är helt enorma! Och visst är det vackert och storslaget?

Takhöjden inne än några meter och alla väggklockor är av välkända märken, så klart! Vi är ju ändå i Schweiz! Ohc så klart fann Wilhelm Tell också på plats!