Igår fattades ett beslut på ILO-konferensen, som aldrig tidigare tagits, att ej lämna in någon lista på 25 länder/fall som hamnar på en sk. Name &shame- lista på fall där man bryter mot arbetstagarnas rättigheter.
Problemen har börjat i ett uttalande som expertkommittén med 20 advokater och jurister, som är just experter på arbetsrätten, gjort i februari och handlar en en av de 8 kärnkonventionerna, nämligen nr 87: Föreningsfrihet och organisationsrättt. Uttalandet lyder så här: strikes are essential means available to workers and their organization to protect their interest". Den här meningen protesterar arbetsgivarna högljutt emot, enligt de ska inte experterna uttala sig om detta, de ska inte säga sin mening om saken. Jag undrar, vad ska de säga om inte uttala sig om detta, med den kunskap de har om det? Vilket så klart arbetstagarna tyckte och dessutom var de väldigt förvånade över att inte ha hört ett ljud, inte den minsta protest mot detta uttalande, förrän denna konferens började. Det har ju ändå gått några månader från expertuttalandet fram till nu. Enligt arbetsgivarna har strejkrätten inget med denna konvention att göra och ville inte ta upp några fall som hade med strejkrätten att göra.
Är det den svåra ekonomiska situationen i världen som bakbundit arbetsgivarna att handla i frågan, att i stället sätta sig emot en av de grundläggande rättigheterna vi som arbetstagare har? Jag låter frågan vara obesvarad, men det ligger säkert någon sanning i det.
Jag hade med spänning sätt fram emot att följa denna applikationskommmittée där de 25 värsta fallen skulle gås igenom, på det sätt som är utmärkande för ILO, i trepartsarbete, där arbetstagare, arbetsgivare och regeringar är närvarande. Men nu blir det alltså inte så. För första gången i ILO:s historia blir det ingen sån lista. I stället kommer arbetstagarna att diskutera de fall de tyckte skulle komma med på listan. Bl.a kommer det handla om Colombia, där det förra året dödades 29 fackliga representanter, just pga att det var fackliga...
Colombia är för övrigt ett av de länder vi tänkte skriva om vårt grupparbete, så det kommer ändå att bli intressant att följa med applikationskommitténs arbete, men inte utan en nagg i hjärtat. Tänk att även de svenska arbetsgivarna lämnade förhandlingarna, representanter för Svenska Näringslivet. Nog för att jag vet att vi har det bra i Sverige jämfört med andra länder, men här gäller det ju att vara solidarisk, att samarbeta, att tillsammans få fler länder att följa dessa 8 kärnkonventioner som alla 185 ILO:s medlemländer är bundna att följa oavsett om de ratificierat dem eller inte.
Men en dag som denna skäms jag faktiskt över att komma från Sverige, Sverige som med "Den svenska modellen" används som exempelmall för länder där de fackliga organisationerna ska byggas upp från grunden.
Men skam den som ger sig. Vi måste kämpa vidare och kan inte acceptera att fackliga värden över får lida och tom. dö pga sitt engagemang. En ung konferensdeltagare från Guatemala har under denna ILO-konferens tid hittills fått reda på att två av hennes fackliga kamrater har blivit dödade och en har blivit utsatt för kidnappningsförsök och själv vet hon inte om hon vågar åka tillbaka till sitt hemland! Sånt kan vi bara inte acceptera! Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar