Att vara facklig och dessutom lärare i Colombia kan vara förenad med stor risk för eget liv. Mellan 1984 och 2011 har 2800 fackligt aktiva i Colombia dött. Om man ökar siffran till 3000 innefattar det också de som försvunnit, kidnappats eller torterats. Lärarna tillhör en av grupperna som som drabbas hårdast av denna grymma sanning. Under min tid här i Genève och på ILO har jag fått lyssna på olika möjliga förklaringar till detta. Hur man nu kan förklara att nästan 3000 människor dött på knappt 30 år? Bara frågan är ju absurd, men man måste ju försöka hitta orsaker till detta, för att också försöka hitta lösningar och naturligtvis också straffa de skyldiga och få slut på det hela. ILO har sedan 2007 ett kontor i Colombia, där ett av syftena är skydda rätten till liv för de fackligt aktiva.
Många fackliga i Colombia är också politiskt aktiva och kan då tillhöra flera organisationer och/eller grupper. Orsaken att de dödas behöver ej vara att de just är fackliga, utan kan likväl vara att de är politiskt aktiva. Det gör ju inte saken bättre på något sätt, men väcker en hel del tankar och försvårar problematiken.
Varför tillhör då lärarna den gruppen som är bland de mest drabbade? Lärarna är en källa till stark ledarskap, är mycket aktiva och får saker att ändras, berättar en colombianska som jobbar på ILO. En lärare som kommer från en by, kan vara den som också vet bäst vad som händer i olika grupperingar och därför ansluts de ofta som informationskällor.
I 95% av dödsfallen straffas aldrig förövarna och i bara 22% av de registrerade morden finns det en utpekad gärningsman, enligt en FN-rapport. I samma rapport anges paramilitära grupper vara ansvariga för 15% av morden, gerillan för 5% och statens agenter för 1,7%. Under senare åren har antal mord minskat men hoten har ökat. Förra året dödades 29 i Colombia och hittills i år har 7 dödats. En facklig representant sa till oss: Vi blir aldrig nöjda förrän den siffran är 0.
Tänk vilken uppgift facken i Colombia har och hur mycket de sätter på spel! Trots att bara 3,5% är anslutna till facket, fick vi höra att de tyckte facket är på uppgång, de känner sig starka och blomstrande. Jag beundrar dessa människor för att de trots allt kan vara optimistiska och positiva.
När jag får höra alla dessa personliga historier och erfarenheter, kan jag inte låta bli att tänka på hur bra jag egentligen har det hemma. Hur bra vi har det i Sverige. Samtidigt gäller det att inte glömma bort att det finns de som har det så här svårt. Att det finns länder där en facklig tillhörighet innebär fara för ens eget liv. Det är viktigt att sprida detta, att belysa och informera. Att sätta press på regeringar, arbetsgivare och alla parter för att försöka få slut på denna oerhört tragiska situation.
Att en svensk representant för Svenskt Näringsliv nu beklagar de strandade förhandlingarna i ILO, se http://arbetet.se/2012/06/11/sn-beklagar-blockering-i-ilo/ hjälper inte speciellt mycket. Nu tas inte t.ex. just dessa dödsfall upp i applikationskommittén.
Att vara facklig ska vara en självklar rättighet och inte ett risktagande. Vi i facket måste vara solidariska, sätta press på de ansvariga och göra allt vi kan för att tillsammans skapa en positiv utveckling i dessa länder och inte nöja oss förrän dödssiffran är 0. Inte tidigare.
Läs gärna denna internationella rapport: http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/002D25F2?OpenDocument&menuid=00326A1C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar